• Lena From chef för konstenheten på Statens konstråd
    Lena From, chef för konstenheten på Statens konstråd. Foto: Sören Håkanlind

Lena i den offentliga konstens tjänst

Personporträtt från tidningen GLAS

2019-12-03 11:14

Offentlig konst är mer än bronsgrodor. Det är också performance och möten mellan olika konstformer. Som chef för konstenheten på Statens konstråd kastas Lena From mellan det permanenta som håller i evighet och det flyktiga där vad som helst kan hända. Men det oroar henne inte: ”Jag har vant mig vid att vila trygg i det okända”. 

F A K T A - Lena From

Yrke: Chef för konstenheten på Statens konstråd
Ålder: 57
Familj: Maken Jeff Werner som är konsthistoriker
Bostad: 70 kvm bostadsrätt på Söder i Stockholm
Fritid: Allt som har med konst att göra finns hela tiden med. Sjunger även i kör. Andra-alt i Stockholm Consort, med nyskriven klassisk musik på repertoaren. Läser mycket skönlitteratur: ”Man måste utvidga sitt språk, även när man jobbar som byråkrat.”

Lena From

Lena From föddes i Sollentuna, men Göteborg formade henne till den hon är idag. 

– Kroppen kommer från Sollentuna, men hjärtat från Göteborg. Efter avslutade gymnasiestudier var Lena From rejält skoltrött. Hon ville ut i världen men till skillnad från de flesta som drömde om att bli au pair i Frankrike eller USA valde hon något helt annat.

Island av en slump

– Det blev Island istället, av en slump. Jag trodde jobbet skulle vara att baka pizza, men så var det inte. Jag hamnade på ett slakteri för höns och tvingades bryta mot mina ”tre-aldrig-göra”-övertygelser; Aldrig äta kött, aldrig jobba på ackord, aldrig gå efter stämpelklocka.

Mötet med den isländska kulturen och människornas livsvillkor där skulle bli livsavgörande.

– Här fanns en värld som jag aldrig hade läst om. Så mycket värt att berätta. Och jag tänkte att journalistiken var platsen där det viktiga och svårförklarliga hade ett utrymme, att ta världen på allvar och stärka de svagares röst.

Journalistik om de mindre synliga

Så, efter Island blev det Journalisthögskolan i Göteborg följt av jobb på Strengnäs Tidning, Eskilstuna-Kuriren och så småningom Göteborgs-Postens förortstidningar. Med andra ord lokaljournalistik för hela slanten. En journalistik där man kommer människor nära. Kliver rakt in i ett vardagsliv som rymmer berättelser om orättvisor och kamp i det fördolda, men också om alternativa sätt att lösa problem. Och, inte minst möjligheten att lyfta fram all den talang och innovation som lever sitt eget liv i det tysta.

Kultur på landsbygden

Därför kunde nästa steg i karriären inte komma lämpligare. Göteborgs-Posten startade en ny tidning i tidningen, Aveny med Marie Kennedy som den drivande. Lena From skulle sedan efterträda henne med uppgiften att spegla kultur- och nöjeslivet i stort som smått. Under Lena Froms ledning öppnades efter en tid också för det stora kultur- och nöjesreportaget. Avdelningen Gränslöst föddes. Ämnet vidgades.

Populärkulturen togs på allvar 

Vid det här laget hade Lena skaffat sig en stor kunskap om olika kulturyttringar ute på landsbygden och mer skulle det bli. På grund av att maken fick jobb på Gotland sade hon upp sig från Göteborgs-Posten men ganska snart befann hon sig på FLT (Förenade Landsortstidningar) som deras kultur- och featurechef. Ett spännande jobb.

– Jag lärde känna hela Sverige. Åkte ut i landet och såg vad som är viktigt lokalt och regionalt. Jag fick den vardagliga verkligheten och de stora övergripande frågorna till mig på en och samma gång.

Lena From i Kulturhuset Spira i Jönköping

Öppenhet för provokation

Men, efter en tid var det åter dags för uppbrott. FLT och TT gick samman. Lena blev frilans och följde med maken till Kansas, USA. Under några år finner vi henne mitt i bibelbältet, i själva spännet. Oktober 2002 kunde vi i Svenska Dagbladet läsa hennes reportage om Cullbergbalettens amerikanska turné med Mats Eks Svansjön. Upprörda känslor och avsmak. Hälften av publiken lämnade föreställningen i protest. Lite av det som nu händer i Sölvesborg, konstaterar hon med anledning av att Prideflaggan stoppats av styret där.

– Politiskt sett har det börjat bränna till på samma sätt i Sölvesborg. Inget får provocera. Men när man jobbar med människor som aldrig mött konst, inte är födda i en familj där man talat om konst, inte haft konst på schemat i skolan och aldrig varit på ett museum är det förståeligt att konsten och dess olika yttringar lätt blir något främmande.

Det betyder emellertid inte att landsbygdens människor skulle vara avvisande när det gäller det spektakulära och provokativa.

– Intresse och kunskap om nutida konst finns överallt, inte minst i miljonprogrammet. Det har vi märkt tydligt när vi varit ute i landet och frågat boende om vilken plats eller situation som dom skulle vilja synliggöra med hjälp av ett konstverk. Vi har mött en total öppenhet för ljud, performance, installationer, film, video.

Ögonblicksupplevelser för livet

Att ett konstverk kan vara något flyktigt med en såpbubblas livslängd är inget nytt. Lena From erinrar om att konsten i alla tider har haft sina performancekonstnärer. Till exempel renässansmänniskan och eventmakaren Inigo Jones som var arkitekt och teaterman och, känd som en maskspelens mästare. 

Däremot är det nog ofta så att hos gemene man, brukaren, är den där bronsgrodan det som först associeras till när man talar om offentlig konst. Det man kan se och ta på idag och om hundra år. Så hur förhåller sig Lena From själv till det flyktiga kontra det permanenta?

– Båda betyder lika mycket, men på olika sätt. Skulle vi inte arbeta med permanent konst när platser förändras, skulle ett samband försvinna mellan konst och arkitektur som funnits i tiotusentals år, från Altamiragrottan och framåt. Men också ett ögonblicks upplevelse kan sätta spår för livet.

Borrar sig in i kärnan

Lena From tillträdde sin tjänst på Statens konstråd 2015 då hon fick ett specialuppdrag; att ansvara för den stora nationella satsningen på konstnärlig gestaltning med fokus på miljonprogrammets bostadsområden 2016-2018 – Konst händer.     

Sedan åren i Kansas hade hon då fördjupat och breddat sig ytterligare. Bland annat tillbringat några år i Minnesota, varit redaktör för tidskriften Arkitektur, tillsammans med Mårten Castenfors arbetat med Stockholm konst och den offentliga konsten i Stockholm och, även hunnit att skriva böcker. Bland annat en om koreografen Kenneth Kvarnström och en om formgivaren Ingegerd Råman. Valet av Ingegerd Råman kan inte vara en slump, tänker jag. Här kan skönjas en, om än omedveten, dragning till det synes enkla och hållbara. Ingen av dem faller för trender. Istället borrar de sig tålmodigt in till kärnan i det som de värnar och drivs av.

Trygg i det okända

Men nu åter till Konst händer. Vilka platser valde Lena From i samråd med sina medarbetare efter att ha finkammat stad och land? Jo, valet föll på platser där civilsamhället visat ett stort engagemang och prov på förmågan att samarbeta. 153 förslag hade kommit in. 15 valdes ut, bland andra Gamlegården i Kristianstad, Råby i Västerås, Jordbro i Haninge, Råslätt i Jönköping, Hammarbadet i Hammarkullen. 

Fastighetsägare och kommun finns annars alltid med i processen från början, men här blev istället de boende drivkraft och beslutsfattare. Idéerna kan ur ett traditionellt perspektiv vara hur galna som helst och frågan är om Lena From aldrig är rädd att det ska spåra ur? Svaret är nej, för hon har blivit så van att vila trygg i det okända att överraskningen snarare blir en njutning. Hon vet att konstnären, konstnärerna, styr upp det hela.

– Konstnärer är specialister på att finna det som ingen annan av oss kommer på. De är tränade, experter på att hitta nya synsätt och vara kritiska. De frågor som konstnärer väcker förtjänar att tas på allvar. 

Konstnärer utvecklar glas materiellt

I den här processen handlar det om att värna om både de boendes önskemål och konstnärens integritet.

– Där är vår roll viktig. Visst kan det gå att göra saker på skoj, men vår roll är också att bromsa processer där konsten mest blir förströelse, något lättsamt och trivsamt.

Lena From betonar vikten av att konstnären kommer in så tidigt som möjligt i projektet. Då blir också det konstnärliga uttrycket synligt. Ett exempel är glasets plats i arkitekturen.

– Glaset har en stor roll men skulle kunna få en väsentligt större. Nu är det mycket balkongfronter som slentrianmässigt väljs ur kataloger. Här ser jag stora utvecklingsmöjligheter om man släppte in konstnärerna från början. Konstnärligt används idag ofta laminerat glas, inte sällan med en konkret funktion som till exempel korridoravskiljare. Men konstnärer utvecklar också glaset som material och uttryck i sig självt. Jag tror starkt på konstnärens egen förmåga att övertyga.

Och det är ofta så lite som behövs. Startsträckan är kort. Kanske man tar på materialet. Känner in ytan. Berörs.

– Man kan bli glad eller förbannad. Det är med konst som med musik. Den är utan ord, går rakt in i hjärtat. Efter den 11 september var det rekordmånga som tog sig till Museum of Modern Art i New York. Konsten tar hand om våra känslor när livet prövar oss som mest.

F A K T A - Statens konstråd

Statens konstråd producerar permanenta och tillfälliga konstprojekt i offentliga miljöer, engagerar konstnärer i stadsutvecklingsprojekt och förvaltar också statens konstsamling om 100 000 verk  som visas i statliga verksamheter i Sverige och utomlands. Statens Konstråd bildades 1937 för att stärka konstens plats i samhället som uppfostrande och folkbildande. Myndigheten har nyss fått regeringens uppdrag att stärka statliga fastighetsägare för att de ska bli bättre på att tillämpa enprocentsregeln när staten bygger, och att verka för kunskapsutveckling inom området offentlig konst som en del av samhällsplanering och byggande.

Text: Kerstin Wallin
Foto: Sören Håkanlind

Se reportaget i tidningen GLAS

Skriv ut sidan